Svenska F1-förare genom tiderna: från Bonnier till Ericsson

En liten men stolt svensk F1-tradition

För att vara ett litet land har Sverige lämnat ett förvånansvärt tydligt spår i formel 1. Ett tiotal svenskar har tagit sig till startgriden sedan 1950-talet, och några av dem har inte bara varit med utan också vunnit lopp och slagits om pallplatser mot sin tids allra bästa förare. Samtidigt är historien präglad av otur och tragik, med två av de mest lovande namnen bortryckta samma år.

Den svenska närvaron i sporten har kommit i vågor. En stark period på 1970-talet, då flera svenskar tävlade samtidigt, följdes av 1980-talet med en enda ståndaktig representant. Därefter blev det tyst i över tjugo år innan en ny generation tog vid. Den här genomgången följer namnen i kronologisk ordning och visar hur de hänger ihop, från den förste segraren till den senaste svensken i startfältet.

Jo Bonnier: pionjären som vann först av alla

Joakim Bonnier, oftast kallad Jo Bonnier, var den svensk som öppnade dörren till formel 1 på allvar. Han var en världsvan herre med intresse för konst och teknik, och han körde för en rad olika stall under en tid då sporten fortfarande var långt ifrån den professionella cirkus den skulle bli. Att som svensk ta sig ut i den internationella eliten på 1950-talet krävde både egna resurser och en rejäl portion mod.

Bonnier tävlade i formel 1 mellan 1956 och 1971 och blev den förste svenske föraren att vinna ett grand prix. Segern kom i Nederländernas grand prix på Zandvoort i maj 1959, där han körde för BRM och höll undan för Jack Brabham med drygt fjorton sekunder. Det var på den tiden en märkeshändelse att en svensk över huvud taget stod högst upp på prispallen i den här sporten.

Vinsten var historisk även för stallet. Det var första gången BRM tog både pole position och seger efter nästan ett decennium av besvikelser, och triumfen skulle förbli den enda mästerskapssegern under Bonniers långa karriär. Han var dessutom en drivande kraft utanför bilen och engagerade sig tidigt i förarnas säkerhetsarbete. Bonnier omkom i en olycka under Le Mans-loppet 1972.

Ronnie Peterson: den svenska F1-legenden

Ingen svensk förare har nått lika långt som Ronnie Peterson. Med smeknamnet Superswede tävlade han i formel 1 mellan 1970 och 1978 och blev känd för en aggressiv, spektakulär körstil som gjorde honom till en publikfavorit. Under nio säsonger startade han 123 lopp och tog tio segrar, en siffra ingen annan svensk kommit i närheten av.

Peterson körde för March, Tyrrell och Lotus och slutade tvåa i förar-VM två gånger, 1971 och 1978. Just andraplatsen 1978 vittnar om hur hård otur präglade hans karriär, för han hade snabbheten att vinna titeln men saknade ofta materielen eller lyckan när det verkligen gällde. Många bedömare räknar honom ändå till sin generations allra skickligaste förare bakom ratten.

Hans karriär fick ett brutalt slut. I starten av Italiens grand prix på Monza 1978 var Peterson inblandad i en kraftig masskrock och drog på sig svåra benskador. Skadorna i sig bedömdes inte som livshotande, men under natten drabbades han av en fettemboli och han avled morgonen därpå. Han blev 34 år, och hans bortgång skakade hela motorsportvärlden.

Reine Wisell och den svenska Lotus-eran

Parallellt med Peterson dök en annan svensk upp i toppstallet Lotus. Reine Wisell gjorde en drömdebut i USA:s grand prix på Watkins Glen 1970, där han körde hem en tredjeplats i sitt allra första lopp. Han kom in som ersättare sedan teamledaren Jochen Rindt förolyckats tidigare under säsongen, och pallplatsen direkt i debuten var en stark markering.

Trots den lovande starten skulle den där tredjeplatsen förbli Wisells enda pallplats. Han tävlade i formel 1 mellan 1970 och 1974 och startade drygt tjugo lopp, men fick sällan tillräckligt konkurrenskraftig materiel för att upprepa debutbragden. Wisell tillhörde ändå den grupp svenskar som gjorde 1970-talet till svensk motorsports mest framgångsrika epok.

Gunnar Nilsson: segern i regnet och det tidiga farvälet

Gunnar Nilsson tillhör de svenska förare som hann göra mest på kortast tid. Han var med i formel 1 under 1976 och 1977, körde för Lotus vid sidan av världsmästaren Mario Andretti och tog en seger och flera pallplatser under sina två säsonger. Höjdpunkten kom i Belgiens grand prix 1977, där han i hällande regn körde förbi Niki Laudas Ferrari på utsidan och tog sin enda grand prix-seger.

Regnracet visade en förare med både känsla och mod, och Nilsson pekades ut som en framtidsman. Men strax efter säsongen fick han beskedet att han drabbats av cancer, och sjukdomen tvingade honom att lägga av. Han avled hösten 1978, samma år som Ronnie Peterson, vilket gjorde året till ett av de svartaste i svensk motorsporthistoria. Innan sin bortgång startade Nilsson en insamling till cancerforskningen som lever kvar.

Stefan Johansson: uthålligheten och pallplatserna

Efter 1970-talets svenska guldår tog Stefan Johansson över rollen som landets F1-representant. Han föddes i Växjö och kämpade sig in i sporten stegvis, med en första kortare sejour 1980 innan han etablerade sig på allvar från 1983 och framåt. Under sina år startade han 79 lopp och samlade tolv pallplatser, men den där segern han jagade förblev utom räckhåll.

Johansson körde för flera av tidens mest namnkunniga stall, däribland Ferrari och McLaren, och blev därmed den ende svensk som representerat Ferrari i ett grand prix. Att köra för de röda från Maranello utan att vinna ett lopp är samtidigt talande för hur tunn marginalen kan vara i formel 1. När han lämnade sporten efter 1991 blev det svenskt uppehåll i startfältet under lång tid framåt.

Vid sidan av de mest kända namnen finns en rad svenskar som gjorde enstaka framträdanden eller kortare sejourer. Slim Borgudd, till vardags trummis, tävlade under början av 1980-talet och lyckades ta en mästerskapspoäng med det lilla ATS-stallet. Andra som Bertil Roos, Torsten Palm och Conny Andersson fick bara enstaka starter och blev fotnoter snarare än huvudpersoner i historieböckerna.

De här förarna påminner om hur smal vägen till en fast plats i formel 1 alltid varit. Att över huvud taget kvalificera in en bil till start var en bragd på en tid då fler bilar anmäldes än det fanns platser på griden. Tillsammans breddar de bilden av den svenska närvaron bortom de handfull namn som nådde pallen.

Marcus Ericsson: den moderna svensken

Efter mer än två decennier utan svensk i startfältet kom Marcus Ericsson och bröt tystnaden. Han debuterade i Australiens grand prix 2014 och blev den förste svensken i ett formel 1-lopp sedan Stefan Johansson körde sitt sista race 1991. Ericsson körde först för Caterham och sedan för Sauber och stannade i sporten till och med 2018, med sammanlagt runt 97 starter.

Någon pallplats blev det aldrig i formel 1, till stor del för att Ericsson ofta satt i bilar en bit ner i fältet. Hans stora genombrott kom i stället på andra sidan Atlanten. Efter flytten till den amerikanska formelserien Indycar vann han det prestigefyllda Indianapolis 500 år 2022, en av motorsportens mest anrika tävlingar, och körde då med en hjälm målad till minne av Ronnie Peterson.

Ett arv som väntar på sin nästa förare

Ser man till hela raden av svenska förare framträder ett tydligt mönster: en handfull genuint vassa namn, flera avbrutna karriärer och långa perioder utan representation. Ronnie Peterson står i särklass med sina tio segrar, medan Bonnier och Nilsson delar äran att ha vunnit var sitt lopp och Wisell, Johansson och Ericsson bidrar med pallplatser och pionjärinsatser på olika sätt.

Frågan många svenska motorsportfans ställer sig är vem som blir nästa. Med formel 1 mitt inne i en ny era, där ett omgjort motorreglemente med hälften eldrift och nya tillverkare förändrar spelplanen, finns det gott om utrymme för en ny svensk att skriva in sig i den här historien. Tills dess lever arvet vidare genom namnen som redan tagit plats i sportens historieböcker.